Det känns som att allt bara blir värre för varje minut som går. Allt bråk och tjafs blir bara värre och värre och alla blir bara mer och mer arga och ledsna. Är det så här det ska vara?? 

Idag har vi nog gått över gränsen flera av oss. Vi har sagt saker allihop som sårar. 

Jag orkade äntligen säga ifrån angående en persons kommentarer till mig, men jag gjorde det kanske inte på ett bra sätt, då allt kom i en affekt-situation. Jag känner mig troligt delad nu efteråt. Dels så känns det otroligt skönt att få sagt vissa saker, och markera att det inte känns alls okej att få höra vissa saker jämt, men samtidigt så känner jag mig hemsk som fått någon annan ledsen. Nu handlade allt egentligen om något annat, men som det kan bli i vissa bråk så dras massa annat upp, och det är väl där någonstans som det inte känns bra. 

Jag vill ha hjälp, jag har försökt att be om hjälp länge och när man inte får be om hjälp utan måste handskas med allt själv så blir det till slut en gräns och när man har nått den, så är det ingenting som fungerar längre. 

En av mina största önskningar just nu, är att allt ska bli bra igen. Men, fram tills dess så vill jag bara försvinna från hela den här situationen. Jag orkar inte längre. Jag vill åka härifrån och inte komma tillbaka förrän allt har lugnat sig. Nej, jag vet att det inte hjälper att fly från det som är jobbigt, men det skulle hjälpa att få komma ifrån ett tag. Få komma iväg och hämta nya krafter och kunna ta hand om mig själv innan jag kraschat helt och hållet. 

Hur gör man? Som mamma har man ju tydligen alltid ett ansvar. Inte som alla så kallade "pappor" som tydligen bara kan dra och skita i allt. Vad finns det för stöd till en mamma som inte orkar längre? Som behöver få komma ifrån...

Om en liten stund kommer det antagligen att märkas om vi behöver åka iväg eller inte. Det finns fler än jag som ledsnat på allt bråk och tjafs som varit och det är något som är avgörande för vad vi kan göra. 

En bättre start på det nya året hade verkligen inte varit fel. Jag såg det nya året som en chans till en nystart, en chans till att få börja om och göra allt till det bättre. Men, som det ser ut nu så blev allt precis tvärtom. Det blev ingen nystart, det blev ett eskalerande av allt dåligt som varit istället. Hur går man vidare från detta? Hur tar man steget från den negativa spiralen till något annat? Var någonstans börjar man?

Jag har så många frågor men inga svar. Jag vill också ha en mysig och härlig familj som jag längtar efter och njuter av att vara med. Jag vill inte längta från dem, och njuta av de få stunder jag tillbringar själv, eller längta efter att få vara med någon annan....